Om inte klockan vore snart halv tre på natten så skulle jag ut och springa, långt och helst där inga andra människor är. Skulle skrika allt jag bara kunde på vägen. Det finns så mycket irritation som vill komma ut just nu, en del är redan ute men det finns en del kvar. Men jag ska stå på mig och hoppas att allting kommer leda till något bra. Har jag kommit mer än halv vägs på vägen så vore det väl dumt att stanna?
Tur att jag har världens bästa familj, vänner och pojkvän. Love you all!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar